Strömming (En ointressant historia, läs inte om du inte har oerhört tråkigt)

En man kommer in på jobbet idag. Han är första eller andra kunden på dagen så det är väldigt tomt och jag har inget att göra, utan sitter bara och väntar på att han ska komma fram till kassan. Han är rent ut sagt fet, och hans stora kulmage guppar när han vaggar fram mot mig.

-HejHej, säger jag sådär klämkäckt och trevligt som jag bara gör när jag sitter i kassan eller när jag hälsar på okända., vuxna människor. Självklart har jag ett typiskt "säljar" leende på fejan också, så som alla, även jag, förväntar sig att man ska ha när man sitter och tar betalt för något.

Gubben kommer fram framför kassan, och nickar bara lite åt mig utan att hälsa tillbaka. Isället säger han med dramatisk röst:
-Artonhundratjugo.. Han gör en lång konstpaus, så lång att jag nästan blir nervös eftersom jag börjar tro att han förväntar sig att jag ska säga något. Men sedan förstätter han:

-Det var då Luleå fick sin första stora inkomstkälla. (Konstpaus igen) Man började fiska strömming och sälja det till folket, fortsatte han.

Jaha tänker jag ointresserat, och väntar en stund med att säga något för att se om han är klar. Vilket han verkar vara.

-Jaha, ja, vi har ju stekt strömming som dagens lunch idag, och pekar på pappret som ligger på min bänk där dagens alla maträtter står skrivna, bara för att visa att det jag just sagt stämmer.

-Ja, det är därför jag har kommit hit för att äta, säger han snorkigt, som om jag var knäpp som inte fattade det på en gång, och sen går han vidare med sin bricka, bort mot strömmingen.

Hmm, vilken knäppis tänkte jag.